Funderar. En läsvärd krönika i Dagens media handlar om "medborgaren" Magnus som avslöjar en borgerlig politiker på sin blogg, får pris för det, men är rätt tyst med att han är anställd av socialdemokraterna. Det hör ihop med frågan om var gränsen går mellan politik och pr. Det är ju ingen slump att det är ungefär samma personer som finns med i politik och den politiska pr-svängen. Det handlar om kommunikation och att kunna och förstå det politiska hantverket. Faktiskt inte helt enkelt för normala människor.
Tidningen Dagens media - eller ett telemarketingföretag som de anlitat - ringde tidigare i somras med en enkät. Det blev en hyfsat lång intervju. Frågorna rör bland annat gränsen mellan pr och politik.
Mina svar är som vanligt att jag gärna lyssnar på alla men själv drar mina slutsatser. Motsatsen är att politiker inte får prata med andra utan sitter instängda och fattar beslut. Politiker är faktiskt också människor. Ofta rätt sociala. Frågeställningen visar en syn på politik som avskärmat och fristående från människor och världen. Det ställer jag inte upp på.
De avslutande frågorna i intervjun handlar om vad jag vill göra efter politiken. Vill jag bli pr-konsult, informationschef i offentlig sektor eller informationschef i privat företag? Svaret är enkelt. Jag är ju stolt över att mitt riktiga arbete - informationschef för ICA Sverige - som jag är tjänstledig från. Men det konstiga är att frågorna syftade till att visa att politik och pr ligger så nära. Men det gör det inte. Skillnaden ligger i ansvaret. Vi som fattar besluten sitter fast med ansvaret och så måste det vara. Men det fanns liksom inte utrymme i enkäten att säga det.
Samtidigt så är informationsbranschen och pr-branschen fantastiska. Helt plötsligt finns det en möjlighet att få betalt för sånt som tidigare gjorts helt gratis åt MUF. Det är inte konstigt att många trivs. Särskilt alla vi som fallit för åldersstrecket i ungdomsförbunden. Och glöm aldrig att en bra informationsavdelning är som el: de flesta tar det för givet, nyttan är enorm och gör att det mesta går enklare - och när det inte funkar, då märks det.
Men är det då dåligt om pr och politik är för nära sammankopplat? Precis som i krönikan i DM landar i så handlar medborgarjournalistik om tydlighet. Det gör också pr och politik. Så länge rollerna är tydliga undermineras inte det politiska systemet av att människor pratar med varandra eller skriver saker på sina bloggar. Du måste själv stå för vem du är, vad du gör och varför du gör det. Både som politiker, politiskt anställd, journalist eller pr-konsult. Din trovärdighet är din tillgång och ansvaret är det viktiga. Men alla de som mörkar något tappar i trovärdighet.
För övrigt är jag är glad över att vi har duktiga kommunikatörer som vill arbeta med att kommunicera sin politik på fler sätt än att tala i kammaren och skriva vassa betänkandetexter.
1 kommentar:
Frågan måste naturligtvis ställas på sin spets ibland: När blir två roller oförenliga? Är det rätt att alla politiker bloggar?
Jag tycker till exempel att det är tveksamt att Carl Bildt, som utrikesminister, bloggar. Av det enkla skälet att uttalanden från utrikesministern riskerar att misstolkas som Sveriges offentliga linje. Men borde inte utrikesministern i princip kunna säga hur mycket som helst, oavsett forum, bara han inte går emot den officiella linjen? Nja, bloggen är - av lätt insedda skäl - till sin natur knepig. Men det är klart, om UD och statsministern sanktionerar att Bildt bloggar så är det väl okej.
Som frilansskribent kan jag blogga hur mycket jag vill, så länge ingen av mina uppdragsgivare protesterar. Men om jag fick en fast anställning där jag förväntades uttala mig å företagets eller organisationens vägnar, då skulle jag sluta blogga. Just för risken för rollsammanblandning.
Skicka en kommentar