Helgen var som ett litet liv. En kompaktversion. Det mesta rymdes inom dagarna.
Lugn lördagsfrukost på balkongen. Sudoku. Finkaffe. Mina hemplaterade morötter växer bra. Ska gallra. Har fått några jordgubbar, en är snart mogen. Vaktar Hjördis noga så hon inte stjäl den.
Ett monsunbröllop. Det vackra brudparet, den fina festen och den oväntade regnskuren gör festen till något extra. Mörkt finklädd man med ett gult paraply med vita prickar. Det passar faktiskt.
- Jag har lånat det av min fru, säger han, när jag fotograferas med honom i parken. Dyblöta gäster, halvtorra gäster och dyngsur toastmaster minglade bland bubbelglasen. Middagen var fin. Talen var mest välformulerade. Spettekaka och saffranspannkaka. Skratt och värme. Kärleken kändes.
Hemma hos familjen. Hälsade på min lillebrors jättestora hund. Hunden är 70 kilo kärlek. Och hunger. Och minst ett kilo svansviftning.
Igår senare på eftermiddagen somnade min morfar in. Vi förstod alla att det skulle hända snart. Ändå är det svårt. Jag saknar honom redan. En urstark och rolig människa som lämnar efter sig minnen. En morfar som tar plats och som bryr sig om. Men som inte finns mer.
Hur tar man sig framåt när allt är sorg?
Jo. I går kväll hade vi biljetter till Magnetic Fields. Istället för att sitta hemma och vara ledsen fick själen något annat att syssla med. Cyklar hem från Cirkus genom sommarnatten efter ännu en regnskur. Någon saknas. Det är gräsligt. Allt är annorlunda fast samma. Ändå är stan vacker. Morfar och jag älskar asfalt.
Och nu är det måndag ändå. Och jag jobbar faktiskt. Men svarar inte i telefonen så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar